Det var länge sedan jag vistades i de västra skogarna tydligen för igår skulle jag ta mig en välbekant liten skogslufs, men det blev helt fel. Först vek jag av på fel väg och hamnade på ett fult kalhygge, fick vända, nötte vidare, svängde av rätt, hamnade på kalhygge igen och stigen jag visste fanns där någonstans fann jag aldrig. Till slut hittade jag en annan stig, blev glad och följde den, men då hamnade jag på ett konstigt ställe bakom husen som är längst upp på Andra Sidan.
I en evighet rände jag runt i hallon- och brännässlesnår för att hitta något slags allmäning, men allting angränsade bara till en massa trädgårdar hela tiden. Jag gav upp, hoppade över ett staket, gick genom någons trädgård och joggade hem. Smalbenen som vanligt fulla av sår.
Där la min pulsklocka av också. Jag pausade den när jag irrade runt i snåren och när jag startade igen sa den "tidur startat", men inte rullade det på någon tid heller. Skitsurt för jag slog distansrekord för i år och även om det sitter i benen och huvudet hade det varit roligt att få med det i statistiken också. Siffror regerar!
Jag tänkte på en sak då, när jag inkräktade i trädgården. Samma sak tänkte jag på härom natten när jag inte kom ut från ett inhägnat banområde där jag hade parkerat ett järnvägsfordon eftersom dosan där jag skulle slå in koden för att öppna en dörr tvärdöd. Istället klättrade jag över en bilgrind som det nog inte var meningen att man skulle klättra ut över. Jag tänkte: "Äh, jag är skötsam snäll kvinna och ingen kommer väl att bli arg på mig för detta?". Ja, tamme fan, ett stycke situation där jag var hyfsat priviligerad. Fatta om en kille med icke svenskt utseende skulle göra samma grej. Inte lika enkelt att bara bortförklara för honom va?
Det där med att klättra över grinden, haha. Det var inte min idé. En taxi väntade på mig utanför området och det var chauffören, en herre som påminde en del om den där sköna snubben som har en kiosk i Comviq-reklamen, som uppmanade mig att klättra över.
- Du måste klättra över, kom igen, inga problem!, sa han som att det var helt självklart.
- Nää, men det kan jag ju inte göra... sa jag tvekande.
- Jo, kom igen, klättra, klättra, jag tar din väska, kom igen nu!
- Nämen, fan, näe, det går inte...
- Åh, ni tjejer är så fega, ni måste bli tuffare...
Behöver jag berätta att jag omedelbart klättrade över grinden efter den kommentaren. Är det något man lurar mig enkelt med så är det Tjejer är sämre-kortet.
- Haha, det där gjorde vi bra, sa han när jag var på marken.
Ja, det var nog bara det. Tjejprivilegium och att jag ofta lyckas hamna vilse.
Och att en granne har spelat samma låt minst tio gånger under loppet av ett dygn.
Kommentera