Jag är en syster och jag heter Karin, men jag är inte den syster Karin från Alsike Kloster som var med i P1:s sommarprat. Jag tyckte hur som helst efter lyssningen att hon verkar vara en mycket sympatisk och vettig person, herregud! Och helt ärligt, det där klosterlivet lockar mig mycket. Det verkar så logiskt och meningsfullt. Det finns bara en hake: jag kan inte på något vis förmå mig att tro på gud, varken den kristna eller någon annan. Jag tror inte ens på en mening med livet på vissa sätt. Fan.
Men, lyckligtvis tror jag på en mening med mitt liv och att det kommer att bli som det ska ändå, fastän jag varken går i kloster eller får hjälp av någon gud på något vis. Jag ska nog hitta en väg att leva så ultimat som möjligt ändå. På sätt och vis gör jag ju redan det. Vilken lycka!
Det är roligt med Sommar i P1 och särskilt att jag för en gångs skull hänger med i realtid. Lustigt att Sara Larsson skapar sådana rubriker för inte stack hennes sommarprat ut något speciellt, förutom att hon verkar synnerligen insiktsfull sina enkom 17 år till trots.
Jag tror ta mig tusan att precis allla kvinnliga sommarpratare jag har lyssnat på har haft någon form av feministisk vinkel eller anekdot om patriarkalt förtryck. Och det är väl oundvikligt för framgångsrika kvinnor (någon form av framgång har ju erhållits när en får sommarprata!) att komma någon vart utan att behöva slåss och möta motstånd. Så ska det inte vara, fuck "höj era röster och ta plats", det funkar inte så, det hjälper inte att bara prestera och våga, för att få plats måste man bokstavligen slåss när det istället borde vara männen som backar och lyssnar.
Kommentera