biboon.blogg.se

Heter det ens skidåkare? Det låter konstigt, passivt, på något vis. Och nä, jag är väl inte en, än, men jag tror bestämt att jag har sagt ja till att åka till Runes i Skinnskatteberg tillsammans med kompis, skaffa bra utrustning och sedan bege mig ut i snön. Kanske blir det ett lopp nästa säsong? Om det blir snö. Vem vet?

 

Senast jag stod på ett par längdskidor bör ha varit på högstadiet. Jag tror faktiskt att man skulle ha skidor då, alltså att det förekom  friluftsdagar då eleverna förväntades komma med hela utrutningen. Det låter obehagligt såhär i efterhand, vad kostar skidgrejer egentligen? Massor! Hur roligt och rimligt var det för människor med låga inkomster att punga ut pengar på något så onödigt och oanvändbart? Jaja, en annan diskussion.

 

Hur som helst så minns jag tyvärr mina skidäventyr som lite sisådär. Iskalla tår, skavsår, trötthet, bakhalt, ljummen choklad med för mycket socker och sura apelsiner. Men, jag älskar ju att vara utomhus och numera är promenader och löpning två av mina största glädjeämnen, så jag tror skidor kommer att bli bra också nu, tjugo år senare.

 

Jepp, vi får väl se. Jag är inte en sådan som säger att jag ska göra saker och sedan blir det inget. Visst, ibland kan det ta femton år eller så, men jag hittar ett sätt. Det är jag stolt och glad över. Det blir ju som man har tänkt faktiskt, till stor del i alla fall. Att ta sig själv, sina planer, drömmar, tankar och idéer på allvar, det ger stark självkänsla och själaglädje!

 

En brasklapp förresten: självklart får du ångra dig! Förmåga att omvärdera och tänka på nya sätt är väl alldeles underbart till skillnad från att tjurskalligt streta på bara för att du en gång bestämde att det var på ett visst sätt.

 

Jaha, ja. Jag ska ta en promenad ut i en solig vinterdag nu. Fint.