Det finns inte så mycket att orda om, min bästa kompis är jag själv. Jag är oftast vettig, snäll, engagerad och allmänt rolig. Jag har i princip aldrig bangat ett planerat träningspass och kämpar alltid på efter bästa förmåga.
 
För övrigt är jag ju evigt tacksam Finnen som jag tränade tillsammans med första terminen i mitt träningsliv. Inte heller en dålig träningskompis! Utöver Finnen har jag mest tränat ensam faktiskt. Visst någon löptur med sällskap eller (ännu mer sällan) ett bokat gruppträningspass eller en stund på gymmet med någon annan. Men för att uppnå kontinuitet och mening är det mig själv jag får hålla mig till.
 
Jag tror på att gå vidare. Jag vet att jag periodvis (eller kanske alltid) hatade gymnastiken, att den gav mig ångest och det ena med det andra, men jag minns faktiskt inte riktigt hur det verkligen var. Förmågan att förändras borde vi omfamna och hylla mycket mer! Jag är inte samma Biboon som för fem år sedan och har definitivt inte mycket gemensamt med den person som en gång fick betyget IG och 2 i gymnastik. Eller idrott och hälsa. Eller vad det nu hette.
 
Jaja, men ett brev var det ja.
 
-----
Hej gympalärare!
 
Jag förstår att du har en läroplan som ska följas. Jag tänker mig att du i ditt val att bli gympalärare hade något slags vision om att sprida träningsglädje. Det hade varit ett smart om du lagt upp lite olika strategier för elevernas olika behov. Ja, du vet, sportfånarna och prestationspersonerna, de som hängde på och gjorde så gott de kunde med sina ostyrsliga tonårskroppar, och de som bara hatade gympan totalt och knappt var där.
 
Under mina 12 år (herregud!) såg jag att minst en tredjedel i varje klass snarare byggde upp en avsky mot att träna och röra på sig genom skolgympan än tvärs om. Jag var en av dem. Jag lärde mig ingenting vettigt eller bra på gymnastiken. Det erbjös ingen som helst insikt om att det går att uppnå glädje och välmående genom träning. Det är ett misslyckande.
 
Jag förstår som sagt att du följer din läroplan, men så jäkla styrd kan du väl inte ha varit att det inte hade gått att göra på ett annat vis? Eller kanske var du redan från början en av sportfånarna med noll förståelse för de som inte tog uppvärmningsmatcherna på blodigt allvar och så vidare? Elitism tjänar ingenting till. Det kommer alltid att finnas personer som inte är lika starka och det gagnar alla, även dig, att hjälpa dem istället för att stjäpa!
 
Jag tror tveklöst att en genomtänkt skolgympa som skulle vara fantastiskt bra för alla elever. Det borde ingå massor mer av träning och hälsa i grundskoleutbildningarna. Hur kan man träna, vikten av vila, vikten av att äta, insikten i det fina med en fungerande kropp, allt sånt! Att prägla in lite rörelseglädje i varenda unge borde vara grundläggande. Rörelseglädje utan prestationskrav!
 
Så, gympalärare, det var faktiskt ert fel, inte mitt. Min träningsglädje har jag hittat alldeles på egen hand och den har ingenting gemensamt med de konstigheter vi höll på med i skolan. Punkt.
 
Hejdå!
 
~~
Biboon
 
 
 
 
Året var 2006 och jag hade aldrig i hela mitt liv köpt ett träningsplagg frivilligt. Senast jag ens närmat mig en sportaffär var på gymnasiet för att köpa något att ha på mig på gymnastiken. Som jag ändå inte deltog i. Eller var det någon aktivitet jag gillade ändå? Jag minns inte, men jag ska fundera på saken.
 
Hur som helst, jag köpte ett par 3/4-korta svarta byxor med vit rand på sidan. Som träningsöverdel hade jag i många år gamla t-shirts, men ärligt talat så blir det slibbigt, kallt och jobbigt med bomull mot svettig hus.
 
Byxorna är tamme tusan bland de bästa träningsbyxor jag någonsin har haft. Jag har använt dem till styrketräning, löpning, yoga, dans, cykling, kampsport och allt möjligt annat. Underbart sköna och bra. De är till och med så bra att jag köpte ett nytt par på Tradera för något år sedan. För cirka 60 kronor. I love Tradera!
 
Jag tror jag har en bild på mig iförd dessa byxor någonstans på den här datorn, vänta...
 
Bilden är från 2012 enligt min dator och det kan stämma med den låga mängden hår jag har på huvudet. Så, skåda mina äldsta och bästa träningsbyxor. Det är ett ganska tunt tyg som faller lite halvtungt och skönt, byxorna fastnar inte på låren när jag springer i regn och de stretar inte emot när jag krånglar ihop mig i diverse yogapositioner. Dom är bäst. Jag tror det är något slags Teamsportia-märke, kostade ca 300 kronor. Löve!