Jag glider fortfarande lite på det här med vad som egentligen räknas som träning. Skolgymnstiken går i alla fall bort totalt för min del. Mer om det senare tror jag. Jag vet också att jag gick på något slags barngymnastik redan innan jag började skolan, men jag minns ingenting av det förutom att jag hade en ljusblå dräkt, att jag tyckte att jag var tjock (jorå, redan då hade kroppshetsen fått fäste) och att vi hade uppvisning en gång och då gjorde jag en sned kullerbytta och kände mig misslyckad. Ha, ingen vidare positiv start på den karriären minsann.
 
Jag började rida på mellanstadiet men inte heller det ser jag som någon träning för min del. Jo, du får massor av effekt på både kondition, koordination, styrka, smidighet och allt möjdligt av att rida, men för min del var inte inte en träningsform. Jag bara tyckte om hästar och ville lära mig rida så bra som möjligt. Fast jag blev aldrig så värst bra. Det krävs nog mer än två gånger i veckan på gruppektion och att ridläraren ser dig emellanåt. Ingen såg mig. Jag fick aldrig någon kritik, varken bra eller dåligt.
 
Haha, nämen oj, alltså läs inte föregående styckan med en alltför deppig klang. Jag bara konstaterar hur det var utan att vara ett dugg ledsen över det. Jag blev ju en bra person till sist, kanske just av dessa erfarenheter!
 
Ja, hur som helst, jag har alltid mått så himla bra när jag fått slita och ta i. Att mocka i stallet, slita med skottkärror och sedan cykla hem de 7 kilometrarna, det gjorde mig så lugn. Men att lite fysisk aktivitet skulle få mig att må bra när jag mådde dåligt senare i livet slog mig aldrig. Skumt. Men för mig var träning något fullständigt negativt ända fram till 2006 faktiskt. Något som bara idioter och sportfånar höll på med. Jag var ju minsann smart och cool, aldrig att jag skulle svettas frivilligt.
 
Konstaterar ännu en gång att tur att vi människor har förmåga att ändra tankebanor och se saker ur nya persperktiv. Det är något vi borde kultivera bättre. Det finns inget bra med att vara envis och bita sig fast vid sina åsikter. Sätt dem på prov med jämna mellanrum istället!
 
Jo. Det var ändå en önskan om att få ta i och känna mig stark som gjorde att jag direkt var på när jag och Finnen diskuterade att börja träna på gym den där hösten 2006. Vi tog oss dit och fick ett varsitt program med ett tiotal övningar vi skulle göra två gånger i veckan på gymmet. Egentligen borde jag ju ha tröttnat ur ganska omgående av det tycker jag idag, men näe, jag älskade det. Det blev som en så himla positiv rutin som i små, små steg gjorde att andra saker i mitt liv plötsligt tog helt andra vändningar också. Jag kände mig starkare, friskare, modigare och plötsligt fick min kropp ett helt annat slags värde. En helt ny värld öppnade sig. Ja, så mitt första träningsminne får väl räknas som dagen då jag och Finnen besökte Arena hösten 2006. Det var i alla fall en milstolpe. Tack Finnen!
 
 
 
 
 
Länk till utmaningen här!

Kommentera

Publiceras ej