Åh, älskade hösten vad den för med sig glädje och kraft! Just precis nu är det så vackert i naturen att det gör ont. Mindre vackert är läget på spåren. Lövhalka. Puh.
Jag hinner liksom glömma från år till år hur jobbigt det faktiskt är. Med godstågen var jag rädd att fastna någonstans, och för all del, det kan nog hända med en motorvagn också, ingen sand har vi, och blir det lite backe och halt kan det nog vara riktigt lurigt att ta sig fram med låg fart. Men ännu värre, med motorvagnarna är jag rädd att inte kunna stanna. Det är lätt att glömma bort sig och bromsa på stället du normalt påbörjar bromsning inför till exempel plats med resandeutbyte, men så plötsligt finns det inget fäste alls.
Nåja, snart är det vår igen och sånt. :)
Sedan sist, dagen då jag skar av mig fingertoppen, har fingret nästan läkt helt. Jag är SÅ fascinerad av att kroppen faktiskt kan läka ihop sig sådär. Jag känner mig som Wolverine ta mig tusan, cellerna bara matar på och lagar mig!
Jag hade semester förra veckan och ägnade mig lite åt att pyssla inför vintern i mitt trädgårdsland. Rådjuren hade varit där ytterligare en gång, men skonat min lilla grönkålsodling, så jag skyndade mig att skörda innan nästan rådjursattack äger rum. Sedan for jag till Stockholm för del 1 på yinyogalärarutbildningen.
Utbildningen var faktiskt över förväntan, och då hade jag ändå förväntningar ska jag säga. Verkligen ett genomtänkt och strukturerat upplägg och på en väldigt bra nivå. Jag sitter här nu och fördjupar mig ytterligare i fascia, denna underskattade del av kroppen. Jäkligt märkligt att jag inte ens hört talas om fascia innan jag började med yinyoga nu när jag vet vilken betydelse den har. Fast vi människor generellt har väl precis börjat förstå vidden av fascia överhuvudtaget.
Kommentera