Katarina Wennstam skriver så jäkla bra. Alla måste läsa hennes böcker Flickan och skulden och Ingen riktig våldtäktsman. Det är dokumentära böcker baserade på domar, verkliga fall och så vidare och handlar om våldtäkter, samhällets syn på våldtäktsmän och våldtäktsoffer. Alla måste läsa, se så!
 
Wennstams skönlitterära böcker gör mig inte heller besviken. Svikaren är en klassisk krimroman med ett stycke dödsfall, ett gäng välskrivna karaktärer och dessutom härligt (men också tragiskt) belysande av viktiga samhällsfrågor. Mycket bra bok tycker jag. Utöver att jag alltid uppskattar samhällskritik, allra helst insprängt i lättsamma genres, så tycker jag att Wennstam har ett alldeles klockrent språk. Rakt och snyggt utan pretentiöst trams och lull.
 
Jag blev faktiskt lite besviken på den här boken. Alla tidigare i serien har varit fantastiskt bra, så kanske att förväntningarna spelade in. Jag tyckte att boken kändes så orealistisk, mer som ett filmmanus till en överdriven amerikansk thriller. Vissa kapitel liksom snabbspolade jag för att de bara innehöll utdragen action i stil med (åh vad jag avskyr) biljaktsscener på film. Det blir bara en stabil trea i betyg.
 
Ännu en svensk krimromandebut. Jag, i sällskap av många andra med god smak, gillar ju att sätta guldkant på tillvaron med just krimromaner, och många sådana finns det. Den här är allmänt vanlig, utmärker sig inte på något speciellt vis utan det är ett par karaktärer varav en huvudperson samt ett fall att lösa. Inga konstigheter, inget avvikande eller utmärkande. En ok krimmis, mycket lättläst, kanske lite väl banal men betyg över medel (typ tre plus) och jag kan tänka mig att läsa uppföljarna.