Den här stoltheten ska väl helst röra något träningssammanhang, men vet ni, stolthet för mig hänger inte ihop med träning och prestationer alls. Duktig är nästan alltid bara något fult. Jo, jag fattar ju att kollegan menar väl när jag går och tränar på långrasten och hen säger:
"Vad duktig du är Biboon!".
Jag fattar. Men jag är inte duktig. Jag är så jäkla trött på duktig. Jag vill aldrig mer i hela mitt liv vara duktig. Jag vil ha roligt, skoj, kul. Punkt.
Jaja, men stolt, jo, jag blev i alla fall väldig glad när min yogalärare frågade om jag ville vara med och assitera på hennes klasser samt hällde bensin på min lilla tanke om att jag också ska utbilda mig till yogalärare någon dag. Jo, det är värt att vara stolt över. Jag har verkligen försökt vara geniun, lyhörd, ödmjuk och öppensinnad på min yogaresa och då blir det väl liksom rätt då.
Hm, ja, det låter ju ganska pretto men jag försöker faktiskt vara genuin, lyhörd, ödmjuk och öppensinnad mest hela tiden. Förutom när jag inte orkar. Det händer emellanåt att jag tar slut litegrann och tänker: "Nej, nu får någon annan jävel ta lite ansvar här, jag blundar och går vidare!". Jag tror att det är en ganska bra inställning så länge det inte är någon levande varelse i nöd jag struntar i. Men det kommer nog inte att hända.
Stolthet:
Jag är stolt över när jag vågar vara mig själv även fast det känns som att jag inte passar in alls då eller tycker tvärs emot alla andra. Även om det är skitjobbigt bygger det självrespekt och självförtroende så in i norden. Peace!
Kommentera