Åh, jag är ju så bloggsugen mest varenda dag men jag vet inte riktigt var och hur jag ska börja igen. Vad vill jag egentligen skriva om?
När jag väl sitter bakom tangentbordet brukar det flöda bokstäver, men sedan kommer frågan: vad vill jag egentligen förmedla till omvärlden, och vad vill jag dela med mig av?
Inte sällan blir det långa textharanger av saker som jag har funderat mer eller mindre noggrant över och som jag inte alls vill bjuda på när det väl är färdigt. Jamen typ precis påbörjade funderingar där texten bara är allmänt resonerande. Det vore ibland som att lägga sig på rygg naken med blottad strupe, och det verkar fett ovärt faktiskt.
Och. även fast det flesta år 2015 förstår att bilden av en person på sociala medier inte ger den fulla eller korrekta versionen av någon så känns det ibland som att det kan bli så fel och att människor kan få en helt uppfattning om vad jag ska föreställa för filur. Onödigt liksom.
Åh, nu kom jag att tänka på en annan grej angående vilken uppfattning man har om någon, och det är att jag finner det jäkligt irriterande när människor (som jag inte känner så noga) ska ge någon jävla recension om andra människor som jag heller känner. Exempel från verkligheten: när jag hade arbetspraktik på ett tågföretag (inte på något av dem jag har jobbat på) hade jag en handledare som ägnade halva tiden åt att berätta för mig hur alla andra anställda var, och inte sällan var det allmänt negativa och dömade grejer. Jag kände bara: kan jag få göra min egen bedömning när (om) jag väl kommer i kontakt med dessa människor!
Några gånger har jag dock blivit räddad av liknande scenarion och det är när någon berättat för mig innan att lokföraren jag skulle åka med dagen därpå var en känd antifeminist och kvinnohatare som fått flera tjejer innan mig att bli helt knäckta. Då kunde jag förbereda mig med lite extra kevlarsjäl mot om insikten kom som en blixt från klar himmel, för jag inbillar mig väl lite naivt att den som tackar ja till att ta emot lokförarelever borde vara intresserad av att lära ut yrket så bra som möjligt, inte försöka intala dem att de aldrig kommer att klara av det.
Jag förstår fortfarande inte för fem öre vad det var jag inte borde klara av med yrket för att jag är tjej. Det fysiskt tyngsta är väl att koppla vagnar och det har jag sett små spjärtar på 50 kg klara av utan problem så...ja?
Ja, och det händer i Sverige 2015, och det är bara ett yttepytteexempel på varför det kanske finns en poäng med en dag då vi påminner oss om vilket kvinnoförtryck och kvinnohat det fortfarande finns i världen; och även i Sverife.
Jag har sett på diverse sociala medier idag att många raljerat över den 8:e mars. Det gör mig ledsen. Om du inte gillar dagen strunta i den bara. Sällan ser jag väl folk som gnäller över fettisdagen, kanelbullens dag eller att folk skulle börja böla om att vuxna också får cancer ifall någon ordnar ett event för att uppmärsamma barncancer.
Och att säga till tjejer att det är väl bara höja rösten och stå på dig på jobbet, vara lite tuffare och starjare eller ett ännu härligare exempel: det är väl bara att gå om mannen slår, att säga nej om du inte vill.
Jag blir bara ledsen och uppgiven så det är väl just sånt här jag nog inte kommer orka skriva om. För jag är ingen tuff tjej alls, jag är känslig och jag går fan sönder av uppgivenhet och vill typ dö.
Kommentera