Sista lördagen i augusti, jajamen. Jag vaknade klockan sex och var klarvaken. Min favoritdygnsrytm tror jag. Jag la mig halv tio. Och jag gick upp halv fyra igår, men det är ju dock lite väl och inte mitt förstahandsval när det gäller jobbtider, men inte helt fel heller.
 
Det är så jäkla skönt att vara tidig på helgerna när det är tyst och skönt eftersom folk håller sig inomhus istället för att bullrande stressa sig iväg till sina så kallade arbeten.
 
Japp. Upp och palta runt lite och sedan en skön morgonpromenad i en solig skog med aning av höstkrisp. Men fasen hörrni, att vara i skogen med en hund är det bästa. Att vara ensam, okej, att gå med annan människa, okej, att umgås med hund - det fullkomligt ultimata!
 
Sedan var det bodybalance på Arena. Det var trevligt. Jag har saknat lördagspassen. Det var väl inget sånt alls förra terminen förutom tråkig crossfit. Närå, inget ont om crossfit, men för mig räcker det med ungefär ett riktigt tufft pass i veckan, blir det mer får jag stress och press både i kroppen och huvudet.
 
Jag vet inte hur andra gör, men jag kan omöjligt återhämta mig ordentligt ifall jag ger max på samma typ av träningspass flera gånger i veckan. Ett par veckor med sådan intensitet så har jag framför allt tappat sugen mentalt och är sliten i kroppen även fast jag äter och vilar så bra jag bara kan. Jaja.
 
Nu är klockan ett och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av resten av dagen. Eftermiddagens fikastund blev nämligen precis flyttad till i morgon och min förmåga privat (på jobbet tycker jag nästan det är kul när det blir nytt)att ställa om mig till nya planer är lite sådär, så vi får se var det här landar. Det kanske får bli en hojtur minsann.
Vi har en hund här. Inte bara en hund utan en staff. Men jävla skit vad jag tycker om staffar, det är ju så mycket mer än bara en tråkig halvslö icke kommunicerabar hund. Vi får se om vi öppnar dörren sedan när Majas ordinarie flock vill ha tillbaka henne, hehe.
 
Om jag är sugen på att ha hund igen? Jag vet inte. Både och. Väldigt mycket men ändå inte alls. Det här med att "ha" djur alltså, det vette fan. Som jag arbetar nu skulle det vara fullt möjligt med vovve, men vem vet vad som händer om ett år eller två. Avreglerad järnväg = nya upphandlingar hela tiden = rätt vad det är så är allting helt annorlunda (ofta (kanske inte alltid?) på bekostnad av säkerhet, arbetsvillkor och så vidare). Vi får väl se. Just nu känner jag mig i alla fall helt som en klassisk sydstatsnidbild och säger på bred dialekt:
 
"I ain¨t movin´!"
 
Men vem vet. Jag tycker till exempel om Dalarna. Jag tänker dock aldrig flytta för att någon regering har bestämt att någon myndighet ska kräva det av mig. Hoppas jag. Det är ju lätt att vara kaxig så länge jag har jobb och är berättigad till a-kassa.
 
Jaja.
 
Krossa nationalstaten, hejdå!
Det var länge sedan jag vistades i de västra skogarna tydligen för igår skulle jag ta mig en välbekant liten skogslufs, men det blev helt fel. Först vek jag av på fel väg och hamnade på ett fult kalhygge, fick vända, nötte vidare, svängde av rätt, hamnade på kalhygge igen och stigen jag visste fanns där någonstans fann jag aldrig. Till slut hittade jag en annan stig, blev glad och följde den, men då hamnade jag på ett konstigt ställe bakom husen som är längst upp på Andra Sidan.
 
I en evighet rände jag runt i hallon- och brännässlesnår för att hitta något slags allmäning, men allting angränsade bara till en massa trädgårdar hela tiden. Jag gav upp, hoppade över ett staket, gick genom någons trädgård och joggade hem. Smalbenen som vanligt fulla av sår.
 
Där la min pulsklocka av också. Jag pausade den när jag irrade runt i snåren och när jag startade igen sa den "tidur startat", men inte rullade det på någon tid heller. Skitsurt för jag slog distansrekord för i år och även om det sitter i benen och huvudet hade det varit roligt att få med det i statistiken också. Siffror regerar!
 
Jag tänkte på en sak då, när jag inkräktade i trädgården. Samma sak tänkte jag på härom natten när jag inte kom ut från ett inhägnat banområde där jag hade parkerat ett järnvägsfordon eftersom dosan där jag skulle slå in koden för att öppna en dörr tvärdöd. Istället klättrade jag över en bilgrind som det nog inte var meningen att man skulle klättra ut över. Jag tänkte:  "Äh, jag är skötsam snäll kvinna och ingen kommer väl att bli arg på mig för detta?". Ja, tamme fan, ett stycke situation där jag var hyfsat priviligerad. Fatta om en kille med icke svenskt utseende skulle göra samma grej. Inte lika enkelt att bara bortförklara för honom va?
 
Det där med att klättra över grinden, haha. Det var inte min idé. En taxi väntade på mig utanför området och det var chauffören, en herre som påminde en del om den där sköna snubben som har en kiosk i Comviq-reklamen, som uppmanade mig att klättra över.
 
- Du måste klättra över, kom igen, inga problem!, sa han som att det var helt självklart.
- Nää, men det kan jag ju inte göra... sa jag tvekande.
- Jo, kom igen, klättra, klättra, jag tar din väska, kom igen nu!
- Nämen, fan, näe, det går inte...
- Åh, ni tjejer är så fega, ni måste bli tuffare...
 
Behöver jag berätta att jag omedelbart klättrade över grinden efter den kommentaren. Är det något man lurar mig enkelt med så är det Tjejer är sämre-kortet.
 
- Haha, det där gjorde vi bra, sa han när jag var på marken.
 
Ja, det var nog bara det. Tjejprivilegium och att jag ofta lyckas hamna vilse.
 
Och att en granne har spelat samma låt minst tio gånger under loppet av ett dygn.